Få valfrågor har hanterats med så motstridiga siffror som vårdköerna. Kristdemokraternas Ebba Busch upprepar att köerna minskat med 40 procent under mandatperioden. Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar säger att de ökat med 30. SVT:s granskning visar att båda talar sanning, om än om olika saker.

Samma databas, olika startår

Båda partierna hämtar sina tal ur SKR:s väntetidsdatabas, som mäter hur många som väntat längre än vårdgarantins 90 dagar på ett första besök eller en operation i den specialiserade vården.

KD räknar från oktober 2022, när Tidöregeringen tillträdde, till juni 2026. Med säsongsrensade tal ger det en minskning med 41 procent. Vänsterpartiet räknar i stället från mars 2019, det sista normala året före pandemin, till mars 2026. Då blir det en ökning med 33 procent.

Annika Brodin-Blomberg på SKR sammanfattar det för SVT: båda partierna "har rätt siffror utifrån vad de har utgått från för data".

Vad siffrorna säger tillsammans

Lägger man ihop de två bilderna framträder en tydligare berättelse än någon av dem ger ensam. Köerna växte kraftigt under pandemin, när planerad vård sköts upp i två år. De har sedan sjunkit under mandatperioden, men inte tillbaka till nivån före 2020. Regeringen kan alltså med fog säga att köerna kortats sedan den tillträdde, och oppositionen med lika god grund att de är längre än de var för sju år sedan.

Vilken av jämförelserna som är rimligast beror på vad man vill veta. Den som vill bedöma regeringens insats bör rimligen räkna från 2022. Den som vill veta om vården är tillbaka där den var bör räkna från 2019.

Tvisten om vårdgarantin

En komplikation till: vårdgarantin utvidgades 2021 till att omfatta fler slags besök, vilket i sig kan påverka köstatistiken. Kristdemokraterna har anmält Sveriges Radio för att inte ha tagit hänsyn till det i sin rapportering. SKR uppger för SVT att databasen redan är justerad för förändringen och att talen är jämförbara över tid.

Det patienterna märker

För den som väntar på en höftoperation eller en utredning spelar ingen av procentsatserna någon roll. Det som spelar roll är att en betydande andel fortfarande väntar längre än de 90 dagar lagen lovar, oavsett om andelen är på väg upp eller ned. Att båda sidor kan citera samma databas och landa i motsatta slutsatser är i sig ett argument för att lyssna mindre på procenttalen och mer på vad partierna faktiskt vill göra åt väntetiderna.