Den 17 juni enades USA och Iran om en avsiktsförklaring som gav parterna 60 dagar att lösa krigets kärnfrågor. På måndagen löpte fristen ut, utan fred. Parterna står i stället längre ifrån varandra än när överenskommelsen slöts, rapporterar TT.

Fyra saker skulle ha varit avklarade när tiden gick ut: stridshandlingarna skulle upphöra, oljeflödena återupptas, frågan om Irans hantering av uran regleras och de amerikanska sanktionerna lättas. Ingen av punkterna är löst.

Hormuz är knuten

Det som blockerar allt annat är Hormuzsundet. Före kriget passerade omkring en femtedel av världens handlade olja och gas genom sundet, och det är därför kontrollen över det inte går att förhandla bort i förbigående.

Irans krav handlar i praktiken om inflytande över en internationell farled, enligt NBC News genomgång inför fristens utgång. Att gå med på det vore för Washington liktydigt med att erkänna ett nederlag, och att inte gå med på det innebär för Teheran att ge upp det enda påtryckningsmedel som verkligen biter på världsekonomin.

Så länge den ekvationen ser ut så finns det ingen mellanposition att kompromissa sig fram till. Det är också förklaringen till att detaljerade kärnvapenförhandlingar knappt kommit i gång: de förutsätter en uppgörelse om sundet som inte finns.

Ingen hård deadline

Fristens utgång utlöser inte automatiskt något. Trump har beskrivit 60-dagarsperioden som inte hårt bindande, och det finns inga tecken på att utgången i sig leder till nya amerikanska attacker.

Det betyder att läget snarare fryser än eskalerar just nu. Ett utdraget dödläge är inte gratis: blockad, minerade farvatten och uteblivna oljetransporter kostar varje vecka de pågår, och den notan skickas vidare till energipriser och därmed till räntor i länder som inte har någon del i konflikten.

Vi skrev i morse om hur SBAB kopplar sin prognos om två räntehöjningar till just det stängda Hormuzsundet. Det är den svenska kanalen in i ett krig som annars ligger långt bort.

Vad som skulle kunna bryta dödläget

Tre saker kan flytta situationen. Ett avtal som delar upp kontrollen över sundet i praktiken utan att någon part behöver kalla det ett nederlag. En kris i den iranska ekonomin som gör sanktionslättnader mer värda än sundet. Eller en militär händelse som ändrar kalkylen för någon av parterna.

Ingen av dem syns i dag. Det som återstår är den sortens diplomati som pågår utan deadline och utan publik, och för omvärlden ett tillstånd där kriget varken avslutas eller trappas upp.