Få politiska ord har präglat den svenska självbilden lika starkt som folkhemmet. Begreppet sammanfattar drömmen om ett samhälle där ingen lämnas utanför – men bakom den ljusa metaforen döljer sig också en historia om social ingenjörskonst och övergrepp.

Ordets ursprung

Tanken på ett ”folkhem” är äldre än socialdemokratin. Redan i slutet av 1800-talet användes ordet i Sverige, delvis inspirerat av tyska ”Volksheime” – samlingslokaler med bibliotek, möteslokaler och kaféer. Begreppet hade alltså först en konkret, nästan folkbildande innebörd innan det fick sin politiska laddning. I början av 1900-talet plockades ordet upp i den politiska debatten, bland annat av konservativa och nationella tänkare, innan det blev en bärande symbol för arbetarrörelsen.

Talet 1928

Det avgörande ögonblicket kom den 18 januari 1928, då socialdemokraten Per Albin Hansson höll ett tal i riksdagen där han liknade samhället vid ett gott hem. Bilden var enkel och slagkraftig: i det goda hemmet råder jämlikhet, omtanke och samarbete, ingen ser ner på någon annan och ingen behandlas som styvbarn. ”Hemmets grund är gemensamheten och samkänslan”, löd en av talets mest citerade formuleringar. Hansson kontrasterade detta ideal mot det rådande klassamhället, som han menade måste avlösas av ett folkhem.

Per Albin Hansson var vid den här tiden partiledare för Socialdemokraterna, en post han innehade från 1925 till sin död 1946. Han blev senare statsminister – första gången 1932 – och ledde Sverige genom andra världskriget, enligt Wikipedia. Att låna en så vardaglig och positiv bild som hemmet visade sig politiskt genialt: det vidgade partiets väljarstöd långt bortom den klassiska arbetarklassen.

Från metafor till välfärdsstat

Under 1930- till 1950-talen blev folkhemmet den samlande tankefiguren för uppbyggnaden av den svenska välfärdsstaten. Visionen översattes till konkreta reformer – pensioner, lagstiftad semester och så småningom allmän sjukförsäkring. Steg för steg byggdes ett system där staten tog ett växande ansvar för medborgarnas trygghet, från vaggan till graven, som det ofta uttrycktes, enligt Wikipedia.

Folkhemmet kom därmed att stå för mer än enskilda lagar. Det blev ett sätt att tänka kring samhället: konsensus snarare än renodlad klasskamp, planering och rationalitet i statens tjänst, och en stark tilltro till att experter och politik tillsammans kunde forma ett bättre liv för alla.

Den mörka baksidan

Men samma tilltro till social ingenjörskonst hade en avigsida. Mellan 1934 och 1976 fanns i Sverige steriliseringslagar – införda 1934 och utvidgade 1941 – som möjliggjorde sterilisering på rashygieniska, sociala och medicinska grunder. Enligt den statliga utredningen SOU 2000:20 steriliserades omkring 63 000 personer under denna period, varav uppskattningsvis mellan 20 000 och 30 000 mot sin vilja.

Drabbade var ofta fattiga, kvinnor och personer i utsatta livssituationer eller med funktionsnedsättningar, som ansågs ”olämpliga” att föra sina arvsanlag vidare, enligt SO-rummet. Lagen ersattes 1976 av en ny lag där sterilisering endast fick ske på frivillig begäran, och 1999 inrättade staten ett ersättningssystem för dem som tvångssteriliserats.

Dessa övergrepp har i efterhand kommit att förknippas med folkhemmets epok och dess rationalistiska människosyn, där kollektivets intresse ibland sattes före individens. Kritiken handlar inte bara om steriliseringarna i sig, utan om en mer generell skepsis mot en stat som ansåg sig veta vad som var bäst för medborgarna.

Ett dubbelt arv

Folkhemmet är därför ett dubbelt arv. Å ena sidan en av de mest framgångsrika berättelserna om hur ett fattigt land byggde en omfattande och relativt jämlik välfärd. Å andra sidan en påminnelse om att visioner om det perfekta samhället kan rättfärdiga övergrepp mot dem som inte passar in. Att förstå båda sidorna är nyckeln till att förstå det moderna Sverige.