Bland den iranska diasporan i USA går en känsla igen i reportage efter reportage: en övertygelse om att vapenvilan mellan Iran och Israel/USA inte avslutar något, utan bara pausar det. Det är inte en enad röst, utan en spretig kör av åsikter – och de bör läsas som just åsikter, inte som facit om vad Iran behöver.

En "känslomässig berg-och-dalbana"

I västra Los Angeles, det område som kallas "Tehrangeles" och uppges vara hemvist för ett av världens största iranska samhällen utanför Iran, beskriver flera invånare vapenvilan som motsägelsefull. Aktivisten Arezo Rashidian sammanfattar det enligt nyhetsbyrån AP så här: "Ingen vill ha ett krig, men vi var på gränsen till att se den här regimen kollapsa." Pausen i striderna kallar hon "en känslomässig berg-och-dalbana" (ABC7/AP).

Den ambivalensen återkommer. Många i diasporan vill se ett regimskifte – men är djupt oeniga om vägen dit. "Regimskiftet ska göras av det iranska folket, inte av utländska styrkor", säger aktivisten Roozbeh Farahanipour, som själv flydde Iran, till nyhetstjänsten Straight Arrow News.

Hopp om förändring – men vrede över priset

De första dagarna efter de samordnade amerikansk-israeliska anfallen rapporterades om firande på gatorna i Los Angeles. Men enligt NPR var dessa scener långt ifrån representativa. Bland diasporan fanns samtidigt skepsis mot exilfiguren Reza Pahlavi, son till den avsatte shahen, som kritiker menar inte rymmer hela oppositionens bredd.

När uppgifter spreds om civila offer svängde tonen. Flera sa enligt NPR att om dödandet fortsätter, lär firandet snabbt tystna. Exakta dödssiffror från de tidiga rapporterna är osäkra och bör betraktas med försiktighet.

Oron för anhöriga i Iran är en röd tråd. "Jag är bara nervös och fullständigt skakad av allt som händer", säger Daniel Bral i Los Angeles till AP. Washington Post skildrar hur en kvinna under en av president Donald Trumps ultimatumfrister grubblade över om släktingar i Iran skulle vara säkra – och kände allt från ångest till ensamhet medan omvärlden tycktes leva på som vanligt.

Stödet för kriget krymper

Åsiktsbilden har dessutom rört sig över tid. En mätning som gjordes åt intresseorganisationen NIAC i slutet av mars uppges visa att en klar majoritet av iranska amerikaner motsatte sig kriget mot Iran – en tydlig förskjutning från krigets början, då gruppen sades vara mer jämnt delad. Siffrorna kommer från en partsfinansierad mätning med felmarginal och bör tolkas försiktigt.

Flera reportage beskriver hur kriget splittrat själva diasporan: vänskaper har brustit och familjer hamnat i bitter strid om både regimskifte och Trumps krigföring. Hård retorik från Vita huset uppges ha varit så pass tung att vissa stannade hemma från jobbet de värsta dagarna.

Mellan tro och tvivel

Det som förenar de annars oeniga rösterna är just misstron mot att något är avgjort. Vapenvilan kallas "preliminär" av invånare i Los Angeles, och i bakgrunden pågår de ömtåliga förhandlingarna i Schweiz som ska avgöra vad pausen leder till. För många exiliranier handlar frågan inte om huruvida regimen ska falla, utan om den verkligen kommer att göra det – och vad som händer med de anhöriga som är kvar om den inte gör det.

Därav den olösta tonen: ett hopp som ingen riktigt vågar lita på.