Apor skrattar – på riktigt
Det vi tänker på som ett typiskt mänskligt uttryck, skrattet, finns även hos våra närmaste släktingar. Schimpanser, bonoboer, gorillor och orangutanger ger ifrån sig skrattliknande, flåsande läten – framför allt under lek och när de kittlas. Forskare som spelat in och analyserat dessa läten har visat att de hänger ihop med de mänskliga skratten, vilket tyder på att skrattet har djupa evolutionära rötter.
En gemensam förfader
Att både människor och människoapor skrattar i liknande situationer talar för att förmågan fanns redan hos en gemensam förfader, för många miljoner år sedan. Aporna skrattar visserligen inte exakt som vi – deras läten är mer flåsande och tätt knutna till in- och utandning – men grundbeteendet, och kopplingen till lek och kroppskontakt, är gemensam.
Därför skrattar vi
Skrattets viktigaste funktion är förmodligen social. Det signalerar att en situation är lekfull och ofarlig, stärker band mellan individer och dämpar spänningar i en grupp. Hos både apor och människor dyker skrattet oftast upp tillsammans med andra – vi skrattar betydligt mer i sällskap än ensamma, vilket understryker att det handlar om kommunikation snarare än ren humor.
Kittlingens gåta
Just kittling är en nyckel till skrattets ursprung. Att man inte kan kittla sig själv, och att kittling fungerar bäst i en trygg, lekfull relation, pekar på att skrattet från början var kopplat till fysisk lek mellan individer – samma sorts brottningslekar som apungar och människobarn ägnar sig åt.
Mer än humor
Skrattet är alltså äldre än både språk och skämt. Det började som ett ljud i leken och blev hos människan ett socialt verktyg som vi använder hela livet – för att knyta an, glätta över och visa att vi hör ihop. Nästa gång ett gapskratt smittar runt ett bord bär du med dig ett arv som är miljoner år gammalt.
