Ett omtvistat domslut, en straff som ges eller uteblir, ett oväntat resultat. Det krävs ofta inte mer än så innan anklagelserna börjar spridas: matchen var riggad, domaren köpt, lottningen fixad. Under ett fotbolls-VM tycks konspirationsteorierna nästan höra till. Men varför?

Höga insatser och starka känslor

En del av svaret ligger i vad som står på spel. Ett mästerskap handlar om nationell stolthet, enorma pengar och drömmar som byggts upp i åratal. När allt detta kan avgöras av ett enda domslut blir vi känsligare för enkla förklaringar på svåra motgångar. I stället för att acceptera att det egna laget spelade sämre, eller att en match kan avgöras av slumpen, letar vi efter någon att skylla på: domaren, Fifa, mörka krafter i kulisserna.

Forskning om varför människor dras till konspirationsteorier pekar på att de kan fylla psykologiska behov, bland annat att förstå en förvirrande händelse och att känna en viss kontroll, snarare än att vara utlämnad åt tillfälligheter.

Hjärnan som söker mönster

Människan är extremt bra på att se mönster, en förmåga som i grunden hjälpt oss att överleva. Men samma förmåga kan spela oss ett spratt. Under stress och osäkerhet börjar vi se samband som kanske inte finns. En domares gest, en videogranskning som drar ut på tiden, ett par tveksamma beslut i rad, allt kan plötsligt framstå som delar av en plan.

Till detta kommer den så kallade bekräftelsebiasen. När vi väl bestämt oss för att "VM är riggat" tenderar vi att lägga märke till allt som stödjer den tanken och sålla bort allt som talar emot. Varje kontroversiellt beslut blir ett bevis, medan de många helt normala matcherna glöms bort.

Historien spär på misstron

Konspirationsteorier om mästerskap är inte nya. Två av de mest omtalade fallen kommer från 1900-talet. Argentinas jordskredsseger med 6–0 mot Peru i VM 1978, som skickade värdnationen vidare, har i efterhand omgetts av rykten och anklagelser. Och matchen mellan Västtyskland och Österrike i VM 1982, "skammen i Gijón", där ett resultat som passade båda lagen slog ut Algeriet, förändrade till och med reglerna för hur de sista gruppspelsmatcherna spelas. Sådana historiska exempel, oavsett hur de ska bedömas, göder föreställningen att det "har hänt förr".

Fifa och de sociala medierna

Att fotbollens världsförbund Fifa under åren dragits med förtroendekriser gör knappast misstron mindre. När en organisation redan uppfattas som sluten och motsägelsefull är steget till att tro det värsta om den kortare. Sociala medier förstärker sedan allt: här sprids en misstänkt bild eller ett klipp blixtsnabbt, och algoritmerna visar oss gärna mer av det vi redan tror på.

Poängen är inte att all kritik mot domare eller fotbollens makthavare är obefogad, tvärtom är granskning både rimlig och nödvändig. Skillnaden ligger i steget från befogad kritik till berättelser om dolda krafter som styr allt bakom kulisserna. Nästa gång ett domslut får hela sociala medier att koka kan det vara värt att stanna upp och fråga sig: söker jag efter vad som faktiskt hände, eller bara efter det som bekräftar vad jag redan bestämt mig för att tro?