En nämndeman dömer i samma sal där en annan domstol dömt honom. Det har hänt 43 gånger på fem år.

Granskningen

43 politiskt tillsatta nämndemän begick brott samtidigt som de dömde andra i domstol under åren 2021 till 2025, rapporterar SVT med hänvisning till Sveriges Radios program Kaliber, som gått igenom domar från perioden.

Brotten omfattar våldtäkt, barnpornografibrott, rattfylleri, grov kvinnofridskränkning, sexuellt ofredande och bedrägeri.

Utöver nämndemännen har fem juristdomare begått brott under sin tjänstgöring.

Sverigedemokraterna har flest med tolv, följt av Centerpartiet med sex. Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har färre var, och Liberalerna har enligt granskningen ingen.

Varken Sverigedemokraterna eller Centerpartiet kommenterar utöver att de uppger att de har kontroller och etiska riktlinjer.

Så tillsätts en nämndeman

Nämndemän nomineras av de politiska partierna och väljs av kommunfullmäktige, med platser fördelade efter valresultatet.

Det innebär att urvalet i praktiken görs av partiernas lokalorganisationer, som söker personer villiga att sitta i domstol ett antal dagar per år mot ett blygsamt arvode. Rekryteringsbasen är därmed liten, och kontrollen av dem som föreslås varierar mellan partier och kommuner.

Domstolarna har ansvar för att kontrollera nämndemännens laglydnad.

Varför det spelar roll

Nämndemannasystemet bygger på en tanke om att rättskipningen ska ha medborgerlig förankring. I tingsrätten dömer tre nämndemän tillsammans med en juristdomare, och nämndemännen kan rösta ned juristen.

De har alltså inte en symbolisk roll utan en avgörande. En nämndeman som själv är dömd för sexualbrott kan sitta i en rättegång om sexualbrott, och det är den situationen granskningen beskriver.

Frågan som väcks är inte främst om enskilda individer utan om kontrollen: vem som ska upptäcka att en nämndeman dömts, och hur snabbt.

Vad som kan ändras

Diskussionen om nämndemannasystemet har förts i decennier och rör tre linjer: att avskaffa det, att behålla det men bryta kopplingen till partierna, eller att skärpa lämplighetsprövningen inom nuvarande ordning.

Den sista är den enklaste att genomföra och den som brukar landa i praktiken. Om det räcker den här gången beror på vad domstolarna och partierna svarar när granskningen behandlats färdigt.