Kustens vanligaste krabba
Strandkrabban (Carcinus maenas) är den krabba de flesta svenskar först stöter på. Den lever längs kusterna från västkusten in i Östersjön och trivs i det grunda vattnet vid stränder, bryggor och klippor, enligt Wikipedia. Skalet är oftast grönbrunt till gråaktigt, och en fullvuxen krabba mäter några centimeter över ryggskölden.
En tålig allätare
En del av strandkrabbans framgång är att den klarar det mesta. Den tål stora variationer i både temperatur och salthalt, och den äter i princip vad som helst – snäckor, musslor, maskar, as och rester. Den anspråkslösheten gör den till en av de mest anpassningsbara varelserna i strandzonen.
Så bra att den blivit ett problem
Just tåligheten har gjort strandkrabban till en av världens mest spridda främmande arter. På flera håll utanför dess ursprungliga utbredning, enligt engelskspråkiga Wikipedia, har den följt med fartyg och etablerat sig – och där kan den konkurrera ut lokala arter och skada skaldjursodlingar. Hemma vid svenska kusten är den däremot en självklar del av naturen.
Barnens första havsdjur
För många är strandkrabban det första vilda havsdjuret man håller i handen. Krabbmete från bryggan – med en räka eller mussla knuten till en lina – är en klassisk sommaraktivitet. Krabborna nappar villigt, och efter en stund i hinken släpps de vanligtvis tillbaka i vattnet igen.
Hantera med respekt
Klorna kan nypa till ordentligt, så den som fångar en krabba gör klokt i att hålla den bakifrån. Och även om krabbmete är ett nöje är det värt att komma ihåg att djuren mår bäst av att snabbt komma tillbaka till havet. Då kan strandkrabban fortsätta göra sitt jobb som strandzonens flitiga städare.
