Månen drar i havet
Tidvattnet beror i första hand på månens dragningskraft. Månens gravitation drar i jordens vatten och skapar en utbuktning på den sida som vetter mot månen. Samtidigt bildas en utbuktning på motsatt sida, eftersom vattnet där "släpar efter" när jorden och månen rör sig kring sin gemensamma tyngdpunkt. Resultatet är två "vattenpucklar" på var sin sida av jorden.
Två högvatten om dygnet
När jorden snurrar runt sitt eget varv passerar varje plats genom dessa utbuktningar. Därför får de flesta kuster två högvatten och två lågvatten per dygn, med ungefär sex timmar mellan hög- och lågvatten. Även solen påverkar, om än mindre än månen.
Spring och nip
När sol och måne står i linje – vid ny- och fullmåne – förstärker de varandras dragning och tidvattnet blir extra kraftigt. Det kallas springflod. När sol och måne i stället drar i vinkel mot varandra, vid halvmåne, blir skillnaden mellan hög- och lågvatten som minst – så kallad nipflod.
Därför är det nästan inget i Sverige
Hur stort tidvattnet blir beror enormt mycket på geografin. I trånga vikar och sund kan vattnet trängas ihop och stiga flera meter – som i kanadensiska Bay of Fundy, känd för världens högsta tidvatten. Östersjön däremot är ett nästan instängt innanhav med smal förbindelse till världshavet, och där hinner tidvattnet aldrig byggas upp. Längs svenska kuster handlar det därför oftast bara om några centimeter – väder och vind påverkar vattenståndet mer än månen.
Ett kosmiskt urverk
Tidvattnet är ett av de tydligaste exemplen på hur himlakroppar påverkar vår vardag här nere. Två gånger om dygnet, år ut och år in, lyfter månen försiktigt i världshaven – ett stillsamt, kosmiskt urverk som format kustlinjer, sjöfart och liv i strandkanten i miljontals år.
