De kallas evighetskemikalier, och namnet säger det mesta. PFAS är en stor grupp konstgjorda ämnen som knappt bryts ned i naturen, utan stannar kvar i mark och vatten under mycket lång tid. Nu uppmärksammas hur de byggs upp i svensk jordbruksmark, delvis genom en till synes förnuftig metod: att återföra näring via avloppsslam.
Från reningsverk till åker
Avloppsslam från reningsverken innehåller näringsämnen som är värdefulla för odling, och att sprida det på åkermark har länge setts som ett sätt att sluta kretsloppet. Problemet är att slammet också bär med sig oönskade ämnen, däribland PFAS.
Enligt RISE finns ett samband mellan hur mycket slam som spridits på en mark och hur höga PFAS-halterna är i jorden. Ju mer slam, desto mer av kemikalierna stannar kvar. Och eftersom PFAS knappt bryts ned ackumuleras de över tid, mark efter mark, år efter år.
En ökande användning
Samtidigt har användningen av avloppsslam på jordbruksmark ökat. Enligt Naturvårdsverket återförs en växande andel av slammet till åkrarna. Det gör frågan mer angelägen: en metod som ska vara god för kretsloppet riskerar samtidigt att föra in svårnedbrytbara kemikalier i matproduktionen.
Det handlar inte om att slam med automatik gör mat farlig, utan om en långsam uppbyggnad i miljön som är svår att göra ogjord. När ämnena väl finns i jorden är de i praktiken kvar.
Varför PFAS oroar
PFAS används i allt från impregnerade textilier och stekpannor till brandskum, just för att ämnena är tåliga och stöter bort vatten och fett. Samma egenskaper gör dem problematiska i naturen, där de sprids och anrikas.
Oron gäller framför allt de långsiktiga effekterna. PFAS har kopplats till olika hälsorisker, och eftersom exponeringen sker i små doser under lång tid är det svårt att överblicka. Därför skärps regelverken nu stegvis, både för dricksvatten och för livsmedel.
Vad som görs
Frågan om PFAS i slam och åkermark har hamnat på myndigheternas bord, och gränsvärden ses över på flera håll. Diskussionen handlar bland annat om hur slammet ska hanteras framöver, och om det går att rena bort kemikalierna innan näringen förs tillbaka till jorden.
För svenskt jordbruk är detta en avvägning mellan två goda mål: att ta tillvara näring i ett kretslopp, och att hålla maten och miljön fria från svårnedbrytbara gifter. Att hitta en väg som förenar båda är den utmaning som nu ligger framför lantbruk, forskning och myndigheter.
