Sent på lördagskvällen drog en lång rad ljusa prickar över himlen i Kalmartrakten och över Öland. Anki och Hans Lomosse, som satt ute på altanen för att leta stjärnfall, trodde först att det var drönare. Flera andra läsare hörde av sig med samma iakttagelse, rapporterar Barometern.

Förklaringen är den senaste omgången uppskjutna Starlink-satelliter, på väg mot sina banor.

Därför går de på rad

Anblicken är ovanlig av en enkel anledning: satelliterna har ännu inte spridit ut sig.

En raket skjuter upp hela omgången på en gång, och de släpps av i samma bana strax efter varandra. Under de första dagarna ligger de därför tätt, som pärlor på ett snöre. Först därefter använder varje satellit sin egen framdrivning för att klättra till sin slutliga höjd och glida isär till jämna mellanrum.

Det är alltså inte formationen som är poängen, utan att de ännu inte hunnit lämna den.

Varför de syns just på kvällen

Satelliter lyser inte själva. Det man ser är solljus som reflekteras mot deras paneler och skrov.

Det ger ett smalt tidsfönster. Strax efter solnedgången är marken mörk medan objekt några hundra kilometer upp fortfarande träffas av solen. Mitt i natten är även satelliterna i jordens skugga, och då syns ingenting alls.

Det är därför den här sortens observationer nästan alltid görs under någon timme efter skymningen eller före gryningen, och sällan mitt i natten.

Skillnaden mot drönare och stjärnfall

Missförståndet i det här fallet är fullt begripligt, men de tre sakerna går att skilja åt.

Ett stjärnfall varar bråkdelar av en sekund och lämnar ett streck. Satelliterna rör sig långsamt och stadigt, tar ett par minuter på sig att korsa himlen och blinkar inte.

Drönare, som paret först trodde, har positionsljus som blinkar och rör sig oregelbundet i förhållande till varandra. En Starlink-rad håller exakt avstånd och exakt kurs, för att alla följer samma bana.

Det som kommer att synas oftare

Antalet satelliter i låg omloppsbana har vuxit snabbt de senaste åren, och uppskjutningarna sker numera med korta mellanrum. Det innebär att fenomenet blir vanligare, inte ovanligare.

För astronomer är det en genuin komplikation: ljusa objekt som drar genom bildfältet stör långa exponeringar, och radiosändningarna stör vissa mätningar. För den som råkar sitta på en altan i augusti är det däremot bara oväntat vackert, och nu vet man vad det är.