Lasse Vallmoss blev 1986 Sveriges första öppet homosexuella pastor. Det dröjde flera år innan han kunde verka öppet i den rollen, rapporterar Nerikes Allehanda.
I dag är han verksam i Kumla, och han beskriver ett läge som gått bakåt.
"Jag hade hoppats att vi inte skulle behöva vara aktivister längre, men nu måste vi vara det igen", säger han.
Vad 1986 innebar
Årtalet är det som ger porträttet dess tyngd. Homosexualitet avfördes som sjukdomsklassificering i Sverige först 1979, och 1986 var frågan om homosexuella i kyrkans tjänst inte avgjord vare sig teologiskt eller praktiskt.
Att vara först innebar därför inte att en dörr öppnades, utan att en enskild person stod i den. Vallmoss egen beskrivning av att det tog år innan han kunde arbeta öppet säger mer om ordningen än vad ett årtal gör.
Varför han talar om aktivism igen
Iakttagelsen att rättigheter kan gå bakåt är den ovanliga delen i en text av det här slaget.
Den vanliga berättelsen är en linje framåt: motstånd, kamp, seger, normalisering. Vallmoss beskriver i stället något cirkulärt, där det som en gång vunnits behöver försvaras på nytt av samma skäl som förut.
Han talar samtidigt om glädje och gemenskap, och det är kombinationen som gör hållningen begriplig. Att fira och att organisera sig är i den beskrivningen inte varandras motsatser.
Om texten
Detta är ett porträtt publicerat i en lokaltidning, inte en nyhet om ett beslut eller en händelse. Vi återger vad som står där, och vi lägger inte till uppgifter om hans liv, karriär eller församling som inte finns i källan.
