Artikel 433 i den italienska civillagen ålägger medborgare att försörja och ta hand om sina äldre föräldrar när behovet uppstår. Nivån på stödet beräknas utifrån hushållets ekonomi, rapporterar SVT.
Den som inte uppfyller skyldigheten riskerar straff: fängelse i mellan sex månader och fem år för brott mot familjens underhållsplikt.
Varför lagen aktualiseras nu
Italien har en av Europas äldsta befolkningar, med närmare 15 miljoner invånare över 65 år, ungefär en fjärdedel av befolkningen. Förra året passerades en gräns: hushållens kostnader för äldreomsorg översteg för första gången kostnaderna för barnomsorg.
En sådan siffra beskriver en förskjutning som inte går att vända på kort sikt. Ett land där omsorgen om de gamla är dyrare än omsorgen om barnen har en ekonomi där varje ny generation bär mer och blir färre.
Vad det kostar
Ett äldreboende som nämns i sammanhanget kostar omkring 30 000 kronor i månaden. Familjer täcker det bland annat med arv och föräldrarnas pensioner.
Räknat mot en italiensk medelinkomst är det en summa som få hushåll klarar utan att ta av kapital. Att lagen dessutom gör det straffbart att låta bli innebär att kostnaden inte går att välja bort.
Skillnaden mot Sverige
I Sverige finns ingen sådan skyldighet för vuxna barn. Ansvaret för äldreomsorg ligger på kommunen, och underhållsskyldigheten mellan generationerna går bara nedåt, från föräldrar till minderåriga barn.
Det är en av de tydligaste skillnaderna mellan den nordiska och den sydeuropeiska välfärdsmodellen, och den märks i vardagen: var omsorgen utförs, vem som betalar och vem som förväntas flytta hem.
Vad modellerna kostar var för sig
Den italienska modellen är billigare för staten och dyrare för familjen, den svenska tvärtom. Ingendera är gratis, och båda pressas av samma demografi.
Det som skiljer är vem som drabbas när pengarna inte räcker. I Italien blir det den enskilda familjen, i Sverige den kommun som ska prioritera mellan boendeplatser och annat, och den skillnaden syns tydligast när ekonomin är svag.
