Djupt inne i Egyptens västra öken har arkeologerna gjort ett fynd som väcker uppmärksamhet långt utanför landets gränser. Vid platsen Ain al-Sabil i Dakhla-oasen har en egyptisk expedition grävt fram en hel stad från östromersk, eller bysantinsk, tid.
En planerad stad i öknen
Staden dateras till 300- och 400-talet efter Kristus, en period då Egypten hörde till det östromerska riket och kristendomen var på stark frammarsch. Enligt den egyptiska antikvitetsmyndigheten var det ingen tillfällig bosättning, utan en genomtänkt stad.
Gatunätet var planlagt, med breda gator i nord-sydlig riktning som korsades av mindre tvärgator, vilket bildade öppna torg och platser. En sådan struktur vittnar om ett organiserat samhälle med en fungerande stadsplanering.
Kyrka, torn och vardagsliv
I stadens hjärta stod en basilika, en kristen kyrka byggd vid mitten av 300-talet. Runt omkring har arkeologerna funnit bostadshus med rymliga salar och valvtak, bagerier med ugnar, kök och redskap för att mala säd, spår av ett helt vanligt vardagsliv.
Att staden också hade två vakttorn och en befäst byggnad tyder på att invånarna behövde skydda sig. Bland fynden finns även keramik, lampor och flaskor som använts för oljor och parfymer.
Röster från det förflutna
Det kanske mest talande fyndet är omkring 200 så kallade ostraka, inskrivna lerskärvor, på koptiska och grekiska. På dem finns anteckningar om handel, meddelanden och notiser ur vardagen.
Sådana lappar är guld värda för forskarna. De ger en direkt inblick i hur människor levde, handlade och kommunicerade, inte kungar och fältherrar utan vanliga stadsbor för närmare 1 700 år sedan.
En av de viktigaste i sitt slag
Fyndet räknas redan till de mer betydelsefulla bysantinska bosättningar som hittats i Egyptens västra öken. Det bidrar med kunskap om en tid då det romerska riket förändrades och kristendomen slog rot, och om hur livet såg ut i städer långt från Nilen.
För oasen och dess historia är det en påminnelse om att öknen döljer mer än sand. Under ytan finns hela samhällen bevarade, redo att berätta sina historier när någon väl gräver fram dem.
