Mitt i kräftsäsongen pågår ett försök i Hjälmaren som handlar om raka motsatsen till en välfylld kräftskiva. Fler än 2 500 signalkräftor har försetts med små gula plastflärpar för att forskare ska kunna känna igen dem när de fångas på nytt, rapporterar Göteborgs-Posten.

Bakom märkningen står Patrik Bohman, miljöanalytiker vid Sveriges lantbruksuniversitet. Frågan han vill besvara är enkel att ställa och svår att svara på: varför består så stora delar av beståndet av kräftor under tio centimeter, som aldrig växer sig stora?

Problemet syns även där ingen fiskar

Den självklara förklaringen vore fisket. Tas de stora individerna upp år efter år blir de små överrepresenterade i det som finns kvar. Men mönstret finns också i vatten som inte fiskas kommersiellt, och då håller den förklaringen inte hela vägen.

"Vi har en väldigt liten andel som blir stora och kommersiellt gångbara", säger Bohman till Göteborgs-Posten. Det är den observationen som gör det hela till ett vetenskapligt problem snarare än en förvaltningsfråga: något i kräftornas egna livsvillkor bromsar tillväxten.

Trängseln som huvudspår

Den hypotes som ligger närmast till hands är konkurrens. Där kräftorna är många om samma bottnar och samma föda kan tillväxten avstanna för de flesta, ungefär som i överbefolkade fiskbestånd där individerna blir små men talrika.

Det är dock en hypotes, inte ett svar. Just därför bygger studien på märkning i stället för på enstaka provfisken. En märkt kräfta som fångas igen ger något ett stickprov aldrig kan ge: hur mycket exakt den individen har vuxit under en känd tidsperiod, i en känd del av sjön.

Arbetet är också handfast. Att sätta flärparna på 2 500 kräftor tog enligt Bohman ungefär en vecka.

Vad återfångsten ska ge

Nästa steg är att fånga in märkta kräftor igen för att mäta och väga dem, ett arbete som är planerat till september. Utöver mått och vikt analyseras kräftornas hälsa och föda, bland annat genom aminosyraanalyser tillsammans med amerikanska universitet.

Preliminära resultat väntas nästa år. Idealt löper projektet i tre år, och Vättern nämns som ett möjligt nästa vatten. Först då blir det möjligt att säga om tillväxthämningen är samma fenomen i olika sjöar eller lokala historier med lokala orsaker.

Signalkräftan är en gäst som stannade

Signalkräftan är ingen svensk art. Den planterades in från Nordamerika sedan kräftpesten slagit ut stora delar av bestånden av den inhemska flodkräftan, med målet att rädda ett kräftfiske som höll på att försvinna.

Ekonomiskt fungerade det. Ekologiskt blev priset högt, eftersom signalkräftan tål kräftpesten men kan bära på smittan och därmed utgör ett hot mot de flodkräftbestånd som finns kvar. Det är därför flodkräftan i dag är fridlyst och signalkräftan klassas som invasiv, och det är också därför frågan om varför signalkräftorna inte växer är mer än en fråga om middagsbordet: den handlar om hur ett bestånd som redan förändrat svenska sjöar faktiskt mår.