Ljuset darrar i luften
En stjärna är så långt borta att den, sett från jorden, är en enda ljuspunkt. På sin väg ner till ditt öga måste ljuset passera genom jordens atmosfär – och atmosfären är inte stilla. Luftlager med olika temperatur och täthet rör sig och blandas, och varje gång ljuset passerar en sådan gräns böjs det en aning åt sidan. Resultatet är att ljuspunkten tycks hoppa, darra och växla i ljusstyrka. Det är detta vi kallar att stjärnorna tindrar.
Därför lyser planeter stadigare
En ledtråd till att fenomenet sitter i atmosfären och inte i stjärnan är att planeter oftast inte tindrar lika mycket. Planeterna är visserligen också ljuspunkter för blotta ögat, men de är så pass mycket närmare att de egentligen är små skivor snarare än rena punkter. Ljuset kommer då från många punkter samtidigt, och atmosfärens darrningar jämnar ut varandra. Därför lyser Venus eller Jupiter med ett lugnare, stadigare sken.
Värst nära horisonten
Tindrandet är som tydligast när en stjärna står lågt, nära horisonten. Då måste ljuset ta sig genom betydligt mer luft än när stjärnan står rakt ovanför, och störningarna blir fler. En stjärna lågt i öster en sommarkväll kan därför blinka i alla regnbågens färger, medan samma stjärna högt på himlen lyser jämnare.
Ett problem för astronomerna
Det vackra darrandet är samtidigt ett bekymmer för forskare. Tindrandet gör stjärnbilderna suddiga i teleskop på marken. Därför placeras stora observatorier på höga, torra bergstoppar med stabil luft – och därför ger rymdteleskop, helt utanför atmosfären, så knivskarpa bilder.
Njut av darret
För oss på marken är tindrandet mest något vackert. Nästa klara kväll kan du själv testa: en blinkande, färgskiftande ljuspunkt är troligen en stjärna, medan en som lyser lugnt och stadigt mycket väl kan vara en planet.
