Ett kemiskt självförsvar
Löken är hel och fridfull tills du skär i den. Då brister cellerna, och ämnen som hållits åtskilda blandas. Lökens enzymer omvandlar svavelföreningar – som löken lagrat upp – till en flyktig, retande gas. Det hela är ett slags kemiskt försvar: ämnena bildas när växten skadas, troligen för att avskräcka djur som vill äta den.
Gasen som lurar ögat
Den retande gasen stiger upp från skärbrädan och når dina ögon. När den löser sig i tårvätskan bildas en mild syra som irriterar ögats yta. Hjärnan uppfattar det som att något farligt är på väg in, och svarar med det enda försvar ögat har: att spola rent med tårar. Du gråter alltså inte av sorg, utan av en ren skyddsreflex.
Därför svider det olika mycket
Hur mycket det svider beror bland annat på löken och på hur du hanterar den. Ju mer du krossar och hackar, desto fler celler brister och desto mer gas frigörs. En slö kniv river sönder mer vävnad än en vass, och en lök som legat länge eller förvarats varmt kan vara starkare.
Knep som faktiskt hjälper
- Vassa kniven. Ett rent snitt skadar färre celler.
- Kyl löken en stund i kylen innan du skär – kylan bromsar de flyktiga ämnena.
- Sörj för luftväxling, till exempel under en köksfläkt, så att gasen dras bort.
- Skär nära en vattenkran eller blöt skärbrädan; en del av gasen binds av vatten.
Glasögon, simglasögon eller att andas genom munnen hjälper en del – om man står ut med att se lite löjlig ut vid spisen.
En liten vardagskemilektion
Nästa gång tårarna rinner medan du lagar mat kan du trösta dig med att det är ett ganska elegant litet kemiskt drama som utspelar sig: en växt som försvarar sig, en gas som omvandlas till syra, och ett öga som gör precis vad det ska. Maten blir god ändå.
