Dalia Grybauskaite, Litauens tidigare president och tidigare EU-kommissionär, får frågan om USA skulle skicka soldater om en gräns överskrids. Svaret är kort: "Jag vet inte", rapporterar Nerikes Allehanda.

Hennes slutsats är att Baltikum och Norden bör förlita sig mer på varandra och på Ukraina.

Varför just den frågan ställs

Bakgrunden är en serie händelser runt Östersjön: mordbrand, cyberattacker och drönare på avvägar. Estlands försvarsminister Hanno Pevkur säger om en brand vid en estnisk vapentillverkare förra veckan att det är ett "väldigt, väldigt verkligt scenario" att Ryssland ligger bakom.

Det som förenar händelserna är att ingen av dem ensam ser ut som ett väpnat angrepp. En brand kan vara en olycka, en drönare kan vara vilse, ett dataintrång kan vara kriminellt. Det är precis den egenskapen som gör dem svåra att svara på.

Artikel 5 är inte en automat

Natos kollektiva försvarsförpliktelse utlöses av ett väpnat angrepp, och vad varje medlem sedan gör avgörs av medlemmen själv. Fördraget säger att staterna ska vidta de åtgärder de bedömer nödvändiga, inte att de automatiskt skickar trupp.

Det är den öppningen Grybauskaites svar pekar på. Osäkerheten gäller inte om USA kan hjälpa utan om det kommer att vilja, och den frågan besvaras politiskt i Washington, inte juridiskt i fördragstexten.

Vad förslaget om regional självtillit innebär

Att Baltikum och Norden ska luta sig mer mot varandra är en rimlig slutsats av samma resonemang, men den är inte gratis. Regionen har tillsammans en betydande försvarsindustri och numera gemensam planering inom alliansen, men den saknar det USA levererar: strategiskt flyg, satellitunderrättelser, luftvärn i stor skala och kärnvapenparaply.

Det gör regional självtillit till ett komplement snarare än ett alternativ. Poängen med att säga det högt är sannolikt en annan: att markera för Washington att förtroendet inte kan tas för givet.

Det svenska sammanhanget

För Sverige är detta inte utrikespolitik i vanlig mening. Vi skrev i går om att ett ryskt spaningsplan kränkte finskt luftrum och att Finland kallat upp Rysslands ambassadör, och tidigare i veckan om att Nord Stream-utredningen rört sig vidare.

Det är samma mönster, och det pågår i Sveriges närområde. Grybauskaites svar är obekvämt just för att det är ärligt: ingen vet på förhand var gränsen går, eftersom den avgörs först när någon prövar den.