Personalen på svenska apotek har börjat höra samma fråga återkomma över disk: går det att få pennan att räcka längre? Bakom frågan ligger den metod som kallas klickmetoden, rapporterar SVT.

Vad metoden går ut på

Klickmetoden innebär att användaren själv justerar mängden läkemedel genom att vrida injektionspennan till fler eller färre klick än den dos som skrivits ut. Tanken är att en penna ska räcka till fler injektioner, och därmed kosta mindre per vecka.

Metoden sprids framför allt via sociala medier och forum, där den beskrivs just som ett sätt att hålla nere kostnaden.

Därför handlar det om pengar

Kostnadsdrivet är begripligt. Mounjaro och Wegovy omfattas inte av läkemedelsförmånen när de skrivs ut mot enbart fetma. Den som saknar typ 2-diabetes får därför betala hela kostnaden själv, vilket beroende på dos kan handla om uppemot 4 000 kronor i månaden.

Samtidigt har användningen ökat kraftigt. Hos Apotek Hjärtat steg försäljningen av viktminskningsläkemedel med 86 procent under 2025 jämfört med året innan.

Vad sjukvården invänder

Läkartidningen har gått igenom kunskapsläget och konstaterar att det inte finns vetenskapligt stöd för att klickmetoden är säker. Riskerna som lyfts är dels felaktig dosering, dels att hållbarheten påverkas, både i pennans mekanik och i själva injektionsvätskan.

Eli Lilly, som tillverkar Mounjaro, avråder från dosering via klickräkning. Bolaget anger att det varken kan garantera effekt eller säkerhet vid dosering utanför den avsedda, eller vid användning längre än 30 dagar, eftersom både pennan och innehållet kan påverkas negativt.

Vad det innebär för den som behandlas

Poängen med invändningarna är inte att dosen aldrig kan ändras, utan vem som ska göra det. En läkare som följer en patient kan justera dosen, trappa upp långsamt för att dämpa biverkningar och fånga upp om något går fel. En dosering som sker på egen hand ger ingen sådan uppföljning, och läkaren vet inte längre vilken mängd patienten faktiskt får i sig.

För den som tycker att kostnaden är ohållbar är samtalet med den förskrivande läkaren den väg som finns. Att i stället improvisera med pennan flyttar hela risken till patienten själv, utan att någon längre har överblick.