Ett hunddjur i rött
Rödräven är den vanligaste arten i rävsläktet och finns över hela Sverige, från fjäll till förort. Enligt Wikipedia känns den igen på den rödbruna ryggen, den ljusa buken och den yviga svansen med sin vita spets. Som hunddjur är den släkt med både varg och tamhund, men lever till skillnad från vargen ofta ensam eller i små familjegrupper.
Allätaren som tar vad som finns
Rävens framgång bygger på att den äter nästan vad som helst. På menyn står sorkar, möss, harar, fåglar och ägg, men också bär, insekter och kadaver – och i närheten av människor gärna sopor och matrester. Den anpassningsförmågan är förklaringen till att räven trivs lika bra i vildmarken som i villaträdgården.
Mest aktiv är den i skymningen och under natten. Dagtid håller den sig ofta dold, vilket gör att man oftare ser spår än själva räven.
Gryt och valpar
Räven bor i gryt – grävda hålor i marken, ibland övertagna från grävlingar. På våren föder honan vanligtvis tre till fem valpar, som under sommaren växer upp och lär sig jaga innan de sprider sig för att hitta egna revir.
Skabben som slog till
Rävstammen har inte alltid haft det lätt. Sedan 1980-talet har rävskabb – en hudsjukdom orsakad av kvalster – tidvis slagit hårt mot bestånden och fått antalet rävar att rasa i vissa områden. Stammen har dock återhämtat sig, och räven är i dag åter ett vanligt inslag i den svenska naturen.
Den listige i sagan
Få djur har en sådan plats i berättelsernas värld som räven. I fabler och folktro är "Mickel räv" själva sinnebilden för list och slughet – den som lurar både björn och bonde. Bilden stämmer kanske inte helt med verkligheten, men säger något om hur nära räven alltid levt människan: tillräckligt nära för att bli en av våra mest omskrivna grannar i det vilda.
