Med två veckor kvar till valdagen ligger flera partier nära fyraprocentsgränsen i mätningarna. Det som händer på andra sidan den gränsen är inte en gradvis nedtrappning, utan ett stup. Så här ser reglerna ut.

Spärren står i grundlagen

Reglerna finns i regeringsformens tredje kapitel, som riksdagen publicerar i sin författningssamling.

Riksdagen har en kammare med 349 ledamöter. Av mandaten är 310 fasta valkretsmandat och 39 utjämningsmandat.

Huvudregeln är kort: "Endast partier som har fått minst fyra procent av rösterna i hela riket får delta i fördelningen av mandaten."

Den bakdörr som nästan aldrig används

Det finns ett undantag i samma paragraf. Ett parti med färre röster får ändå delta i fördelningen av de fasta valkretsmandaten i en valkrets där partiet fått minst tolv procent av rösterna.

Tolv procent i en enda valkrets är en hög tröskel för ett parti som inte når fyra i landet. Regeln finns för partier med en stark lokal förankring, men den har i praktiken sällan avgjort något.

Utjämningsmandaten når man inte alls

Skillnaden mellan de två spärrarna är värd att notera. Tolvprocentsregeln ger tillträde bara till de fasta valkretsmandaten, inte till de 39 utjämningsmandaten.

Utjämningsmandaten finns för att korrigera så att den totala mandatfördelningen speglar rösterna i landet. Ett parti under fyra procent står utanför den korrigeringen, oavsett hur bra det gått i en enskild valkrets.

Vad som försvinner samma natt

Mandaten är bara det första. Med dem följer allt annat.

Utskottsplatserna. Riksdagens beredningsarbete sker i utskotten, och platserna där fördelas mellan partierna i kammaren. Ett parti utanför riksdagen har ingen insyn i lagstiftningsarbetet innan förslagen kommer ut.

Rätten att lägga motioner. Motioner läggs av ledamöter. Utan ledamöter finns ingen som kan lägga dem.

Talartiden. Debatterna i kammaren och de partiledardebatter som sänds i tv är för partier i riksdagen. Ett parti utanför får söka uppmärksamhet på andra sätt.

Kansliet. Riksdagsgruppens anställda, politiska sekreterare och utredningsresurser bekostas av stöd som är knutet till representationen.

Pengarna

Det statliga partistödet regleras i lagen om statligt stöd till politiska partier.

Stödet består av mandatbidrag, som räknas på antalet mandat, och kanslistöd. Båda är kopplade till hur det gått i val, och lagen innehåller övergångsregler så att ett parti som förlorar sin representation inte tappar hela stödet över en natt.

Poängen med den konstruktionen är att ett dåligt val inte omedelbart ska avveckla en partiorganisation. Men avtrappning är fortfarande avveckling, utsträckt över tid.

Väljarna som blir utan

Ett parti som får 3,9 procent har fått röster av över 200 000 personer i ett val med normalt valdeltagande. Ingen av dem får representation.

Det är spärrens hela syfte och dess hela problem på samma gång. Den finns för att hålla nere antalet småpartier och göra det möjligt att bilda en regering. Priset är att en betydande grupp väljare kan bli helt utan företrädare, och att röster nära gränsen blir ett taktikspel snarare än ett val.

Vägen tillbaka är lång

Ett parti utanför riksdagen har kvar sina kommunala och regionala mandat om det har några, och det är där organisationen i praktiken överlever.

Det som är svårt att bygga upp igen är inte medlemsregistret utan synligheten. Utan kammardebatter, utan utskottsplatser och utan den nyhetsbevakning som följer med dem, blir nästa val en kampanj som ska föras utan de verktyg de andra partierna har hela mandatperioden.