Det låter som en framgångssaga. En ljudtekniker anställd vid ett produktionsbolag fick i uppdrag att göra lugn bakgrundsmusik – den sortens lågmälda lo-fi som strömmar ur högtalare i kaféer, butiker och poddpauser. Resultatet blev 101 inspelningar som enligt SVT Kultur spelats långt över 100 miljoner gånger på tjänster som Spotify och Amazon Music.

Musiken har vid utgången av 2025 dragit in över 2,7 miljoner kronor. Mannen bakom låtarna har enligt fackförbundet Unionen fått 0 kronor utöver sin vanliga månadslön.

Avtalet som skrev bort intäkterna

Mannen var anställd som ljudtekniker vid ett bolag som senare köptes upp. Mycket av musiken skapade han enligt Unionen på sin egen fritid, hemma, med egen dator och egna instrument. Trots det gick intäkterna förbi honom.

Exakt hur fördelningen såg ut skiljer sig något mellan källorna. SVT beskriver ett upplägg där arbetsgivaren fick hälften av intäkterna och ett skivbolag den andra hälften, medan facket hos Kollega beskriver att arbetsgivaren i praktiken tog hela kakan. Gemensamt för bilderna: ljudteknikern själv stod kvar med sin fasta lön.

För arbetsgivaren är saken enkel – den anställde hade ett avtal om att producera musik och gjorde det på betald arbetstid.

"Oskäligt med noll i ersättning"

Unionen håller inte med och har stämt bolaget i Arbetsdomstolen. Facket vill att intäkterna delas lika mellan parterna, både bakåt och framåt i tiden, och argumenterar för att avtalet är oskäligt när lönen är låg och den kommersiella framgången var omöjlig att förutse.

"Det var omöjligt att förutse den succé som blev. Enligt vår mening är det oskäligt med noll i ersättning", säger Unionens jurist Karl Hägg till Kollega.

En hel ekonomi byggd på namnlös musik

Fallet är inte unikt – det är symptomatiskt. Lugn, lågmäld musik utan tydlig artistidentitet har blivit en egen industri inuti streamingen. Det tydligaste exemplet är den svenske kompositören Johan Röhr, som enligt Musikindustrin gömmer sig bakom runt 650 artistalias och samlat miljardtals spelningar.

Denna sorts produktionsmusik trängs in på officiella spellistor för fokus, sömn och avslappning, där lyssnaren sällan vet eller bryr sig om vem som gjort låten. Just anonymiteten är poängen – och samtidigt problemet. När musiken saknar ansikte är det lätt att också tappa bort vem som ska få betalt.

Den namnlösa ljudteknikerns fall sätter fingret på en skarp fråga: vad händer när det inte ens är plattformens låga utbetalning som är problemet, utan ett anställningsavtal som ser till att skaparen aldrig ser pengarna? Svaret kan komma att avgöras i Arbetsdomstolen – och en fällande dom skulle kunna bli vägledande för många kreativa anställda som skrivit på avtal de inte förstod vidden av.